Funderar en del på för vad man lever. Kanske inte så djup fundering som det låter som men ändå.
Ibland kommer jag på mig att själv att längta till sen. Men vadå sen? Vad är det som blir bättre sen?
Allra bäst tycker jag om dagarna när vi är tillsammans hela familjen. Men det kan vi ju inte vara jämt. Vi måste ju få in pengar till vår familj.
När jag är ensam hemma med barnen så tänker jag ibland på sen när Hampus är hemma, imorgon när Hampus är hemma osv... Men det måste jag ändra lite på känner jag. Jag måste ju "leva" även de dagarna Hampus jobbar. Jag och barnen ska ju ha en bra, meningsfull och rolig vardag även när Hampus jobbar. Det ska ju inte vara en väntan på sen...
Så jag funderar en del på hur jag vill ha våra dagar. Hampus går upp till nästintill heltid efter jul så då är det många dagar bara barnen och jag.
Jag kommer ofta på mig själv med att längta tills i maj då Hampus går ner på halvtid och jag också ska börja jobba. Samtidigt som jag egentligen inte alls längtar tills dess. För det betyder ju också att mina hemmadagar är räknade. Fast som tur är ska vi ju inte skola in Ebbe förrän han är två år. Så än så länge har vi ju gott om tid.
Man vet ju aldrig vad sen innehåller. Vi vet inte vad framtiden har åt oss. Men vi vet vad vi har nu och därför måste vi leva efter det, leva nu!
Kommentera