Min amningshistoria börjar redan 2011 när längtan efter barn började gro. Längtan hann bli stor och börja göra ont innan det äntligen började växa en bebis i min mage i februari 2013.
Graviditeten var tuff, blödde rejält redan i vecka 10. Oro och rädsla genom hela graviditeten. Stora blödningar i vecka 32, värkar och en bebis som redan ville komma ut. Två veckor på förlossningen, kortison för bebisens lungor, bricanyl för att stoppa mina värkar. Inlagd, permission och hemgång innan allt börjar om.
Vi går in i vecka 34, jätteblödning och lite panik. Akut kejsarsnitt! En fin liten bebis som mår bra. En chockad mamma på uppvak som inte riktigt hängde med.
När jag får träffa min bebis är det "lite svårt att låta dig hålla honom" men han är tuttig och de frågar om det är okej med napp. Det var där i just den stunden som något hände. Det som tog så lång tid att bygga upp igen.
Efter nio dagar på neo och tre veckor med hemsjukvård ammade vi fullt.
Han ville amma ofta så klart, mycket mer än de där var fjärde timme som människor i min omgivning tyckte om att berätta för mig om. Han ville så klart vara nära och sova på mig, även om jag ofta fick höra att jag skämde bort honom.
Amningen och närheten räddade oss. Den byggde sakta men säkert upp mig som förälder. Sakta kom den där starka kärleken och den viktiga anknytningen byggdes upp.
Men eftersom att amningen var så viktig var den också så sårbar. En kommentar om vår amning kändes som en pil in i magen. För det lilla mammasjälvförtroende jag hade satt i den lilla detaljen att det var jag som gav min bebis mat. Att jag kunde läsa på honom när han behövde mig och mina bröst. Amning för mig och min bebis var så mycket mer än mat. På många sätt var den vår räddning.
Kommentera