Söndagkväll och vi söver varsin liten son. Längtar lite efter egentid på kvällarna nu faktiskt. Tänk att kunna gå ner igen när barnen somnat. Och tänk om en förälder enkelt kunde söva båda barnen, vilken lyx! Men Ebbe har ju nästan aldrig lyckats sova om jag går ner.
Hampus har jobbat i helgen och ska jobba måndag och tisdag natt. Länge sen han jobbade natt. Känner inte alls för det.
Ebbe är verkligen inne i en väldigt otålig period. Han gråter mycket och är sällan nöjd. Som förälder är det lätt att analysera sönder för man vill så gärna hitta en anledning. Kanske är det tänder? Kanske fortfarande störs av förkylningen? Kanske blivit bortskämd efter två sjukveckor? Kanske irriterad för att han vill men inte lyckas krypa framåt.
Eftersom jag inte vet svaret så får jag försöka ge så mycket närhet jag orkar och sedan stå ut och tänka att det är en fas och snart kommer en annan fas. För så är det ju med små barn. Allt går i faser och allt har sin tid.
Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på sen. Men när är sen? Vad är det som blir bättre sen? Allt är ju som sagt föränderligt men det kommer ju inte vara bättre sen utan vi måste leva nu!
Oj vad jag svamlade iväg.
Idag har vi varit hos mina föräldrar hela dagen. Olle blir ju så lycklig av att få vara där. Äta frukost med dem, "jobba" med morfar, tvätta bilen med morbror, åka vagn med mormor till gammelmorfar och gammelmormor köra traktor och mata lamm med nappflaska.
Det händer ofta mycket hos mormor och morfar och Olle trivs verkligen där. Men ändå när klockan var tre bad han om att få åka. Då var han jättetrött.
Nu ska vi se om jag ska testa och smita ifrån den här lilla Ebbe. Vem vet ikväll kanske är kvällen det funkar!
Kommentera