Idag är sista dagen på ett underbart år. Ett bitvis jättetufft år, men mest bara mysigt. Mest troligt kommer vi aldrig mer kunna leva så som vi levt det senaste året. Med så mycket tid för oss som familj, för våra barn.
Nu säger föräldrapenningslagen att vi måste ha full sysselsättning så imorgon börjar en ny vardag. En vardag där en av oss måste jobba när den andra är hemma.
Vi har ju verkligen kunnat njuta av vår bebistid med Ebbe. Jag har många gånger faktiskt känt att jag verkligen levt i nuet.
Vi kommer fortfarande välja att pussla så att varken Hampus eller jag jobbar mer än vad som absolut är nödvändigt, samtidigt som planen är att Ebbe inte ska börja förskolan förrän han fyller tre.
Jag känner lite vemod över att det här första året är slut, vårt år. Jag känner att tiden springer och jag är glad över vårt valet vi gjorde för lite mer än ett år sen. Att vi gav oss själva den här möjligheten.
Lite kul ska det så klart bli att komma tillbaka till lite mer fasta jobbrutiner att få tänka på lite annat ibland.
Mina små älskade barn, tiden rusar och snart har småbarnsåren passerat och kvar står vi föräldrar och fattar ingenting.
