Virrvarr av Anna

Det är så sjukt för egentligen borde jag väl leva nu och njuta av de två underbara barn vi har. Ändå så lägger jag massor av energi på att fundera på om vi vill ha en till. 

Ena dagen är jag helt säker på att vi är färdiga och planerar för att sälja av allt som har med bebisar att göra. Nästa dag tänker jag ju att det ändå vore väldigt mysigt med en bebis till. Ett tredje litet mirakel.

För det första så vet jag att bara för att man vill ha ett barn till behöver det ju inte betyda att det blir ett barn till. För andra tycker jag egentligen inte alls om att vara gravid och för det tredje så har ju haft två förlossningar av typen komplicerade som kunde sluta mycket värre. Så egentligen borde jag vara nöjd. Eller?

Att "orka" ta hand om sina barn, att kunna ge dem allt och samtidigt få lite tid över för våra egna företagsdrömmar är yttligare anledningar till att vara nöjd nu. Jag vill verkligen kunna ge mina barn allt (inte i form av saker) och finnas för dem och hitta på saker med dem. Visst måste tiden minskas för varje barn man får.

Tänk att vara "färdig" nu, att sakta men säkert lämna bebisåren och inte om alltför lång tid även småbarnsåren och gå mot nya utmaningar.

På för-sidan på ännu ett barn finns inte lika många argument men de väger desto tyngre.

Ett tredje barn innebär ju främst ännu mer kärlek. Ett syskon till i skaran. 

Men det innebär också en chans att få en flicka. Det är  knappt att jag vågar yttra något sånt men ändå är det lite så jag känner att jag saknar en dotter. 

Det är ju en stor fråga samtidigt som jag aldrig tror att jag kommer ångra ett barn. Största problemet just nu är väl snarare att jag lägger så mycket på att fundera kring det. Jag vill ta ett beslut, veta hur framtiden ska planeras. Otroligt dumt, jag vet, men det är ändå så jag fungerar.